En liten spotifylista

21 minuter av din höst är det enda som jag kräver. Du får själv bestämma vad du vill göra, gör precis vadsomhelst. Här har du soundtracket.

Up From Below >> Edward Sharpe & The Magnetic Zeros

När Edward Sharpe & The Magnetic Zeros släpper sin albumdebut så är det helt ny mark som tidigare Ima Robot-medlemmen Alex Ebert ger sig in på, och det är faktiskt lite svårt att avgöra var han riktigt har hamnat. För att göra det enkelt för mig så kan ni helt enkelt tänka er Arcade Fire, I'm From Barcelona och en gnutta Hair. De medföljande bilderna ger en åtminstone emellanåt intrycket av att de antagligen är ett förrymt musikalsällskap.

Tyvärr så måste jag ändå säga att det sällan känns särskilt nyskapande. Albumet ger kort sagt i längden ett aningen för platt intryck.

Som tur är förhindrar inte det albumet från att vara, från och till, ganska underhållande. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att den första halvan av det trettonspåriga albumet låter riktigt bra. Låtar som 40 Day Dream, Home och titelspåret Up From Below är riktigt lyckade och bra exempel på att den musikaliska blandingen fungerar ganska väl.

När man kommer till den andra halvan försämras dock intrycket till ett mediokert sådant, och när albumet når sitt slut så lämnas man ganska oberörd. Detta är den definitivt största bristen. Oftast så brukar jag snarare önska att mina album skulle innehålla mer, men i detta fallet så skulle ett mer selektivt låtval gynnat dem, och det avtryck som albumet lämnar, stort.

Som ni kanske redan förstått så finns det något i det här bandet som attraherar mig. Kanske är det min störtförälskelse i 60-talsslutet, kanske är det skäggiga män i nakna överkroppar – troligtvis så är det helt enkelt så att det finns något i denna musiken som både är välgjort och bra. Det räcker inte hela vägen, men den bit som det räcker – räcker långt för mig.

Albumet finns självklart på Spotify.

En starkare sådan, Boris & the Jeltsins fick den svagare typen. Bara för att klargöra.

Låt det blöda >> Boris & the Jeltsins

Det vore bra att börja med att introducera detta band. Boris & the Jeltins (& = och, påpekar bandet - vi bor ju i Sverige) är ett band som lättast skulle kunna placeras i den där punkgenren som mer hör samman med indiepopen än den "verkliga" punkkulturen. De citerar själva ett flertal band som influenser, men jag ska göra det enkelt för mig och säga att de låter ungefär som Florence Valentin. För, de gör verkligen det, självklart så finns det en del skillnader. Soundet är inte riktigt detsamma och texterna har i och för sig samma politiska inriktning, men låter inte heller i slutändan riktigt lika.

Jag är kluven när det kommer till det här bandet, jag tycker att titelspåret (som dessutom är albumets singel) är en mycket bra låt som absolut förtjänar samma uppmärksamhet som de tidigare nämnda Florence Valentin får. Men, sen så brister det på många vis. Ljudbilden blir efter ett kort tag rätt så monoton, det blir inte speciellt spännande helt enkelt. Det hjälper inte heller att rimmandet emellanåt är i det sämre laget.

Fast nej, nu ska jag inte bara kritisera. Det här är ett roligt album som absolut förtjänar en lyssning, det är rolig och energifylld musik som ett flertal gånger låter riktigt bra. Ärligt talat så ska jag faktiskt hävda att de i dessa ögonblick är lika bra, om inte bättre än det nu lite underligt mycket nämnda Florence Valentin är.

Det här är inte något mästerverk, verkligen inte, men det låter helt okej. Och jag ser fram emot att få se dem live, det känns som om det skulle bli ännu bättre då.

Albumet finns självklart på Spotify.

The First Days of Spring >> Noah and the Whale

Noah and the Whale släppte för några veckor sen uppföljaren till deras debut Peaceful, the World Lays Me Down. Jag fick tillfälle att lyssna på den först idag och det första som jag anmärker på är att det här inte alls låter som jag har väntat mig. Den glada indiefolkpoppen från debuten är här utbytt till en betydligt mer subtil men samtidigt på något vis mer storslagen ljudbild. Det har gått ett år sen debuten, och man skulle kunna se på det här som en slags tillbakablick mot den lyckliga tiden. Ukulelen har blivit utbytt med en stråkensemble, den sorgfria glädjen med längtansfullhet. Det betyder inte att det här albumet inte har mycket lycka i sig, nej, snarare motsatsen, det är bara en mer nyanserad, subtil lycka här. Den Salvador Dalí-inspirerade albumtiteln beskriver faktiskt väldigt bra stämningen, man kan tydligt känna vårkänslan i albumet, och det ger åtminstone mig personligen mycket lycka att mötas av ett sånt här album nu när kylan och mörkret sakta börjat sänka sig över oss.

Det är större på alla sett och vis. Förutom den tidigare nämnda stråkensensemblen så kan man även här finna en hel kör, och frågan är om inte det blir lite för mycket ibland, eller snarare så kan jag mycket väl tänka mig att andra skulle anse detta. Det gör dock inte jag, mitt intryck är från början till slut minst sagt positivt. Albumet öppnar starkt men avslutar dock mer tvivelaktigt - fast det rubbar aldrig helhetsintrycket, det här är välgjord musik på toppnivå. Jag ska till och med ta i så att jag redan nu i förhand utnämner The First Days of Spring till ett av årets starkaste album. Definitivt. Det är vackert, vackert och åter vackert.

Albumet finns självklart på Spotify.

bob hund >> Gamla Teatern, Östersund

Så ska jag se bob hund igen. Mitt kära underbara fantastiska bob hund - och det finns inte en enda gnutta sannolikhet att jag kommer vara objektiv här. Istället skulle jag snarare kunna recensera min egna insats under kvällen. Den var sådär. Lite lagomt pinsam alltså, fast det ska förträngas nu och jag ska istället skryta över att ha skakat hand med åtminstone två av mina hjältar, eller ja, i alla fall hjältar för den här kvällen.

För, det går inte att komma ifrån det. bob hund är makalösa, nu är ju jag bara en liten fjant och kan inte jämföra bandet idag med bandet förut. Men jag kan som sagt ändå dra den slutsatsen att det här bandet är makalöst, växer något extraordinärt på scenen, och bland de bästa - om inte den bästa liveakten som går att uppleva i dagens Sverige.

Jag blir även glad som upptäcker att spelningen faktiskt känns annorlunda och ny om man jämför med den ganska repetitiva repertoaren under sommarens turnérunda. Nej, faktiskt så är det många saker som känns annorlunda. Hela grejen att det inte är en festivalspelning gör självklart stämningen betydligt personligare, som Thomas Öberg också själv påpekar, det blir en allmänt mer intim relation mellan band och publik. Låtlistan är även den radikalt förändrad, det är här mer fokus på äldre material även om exempelvis Tinnitus i hjärtan och Blommor på brinnande fartyg även återfinns här. Konserten är också längre, och konstigt nog så känns det ändå som om bandet kliver av tidigt, även om de avslutar med en stark Jag rear ut min själ.

Osäker om febriga jag lyckats få fram något vettigt nu, men jag kan väl sammanfatta det så att mitt intryck var positivt. Minst sagt.

Även kommit till insikten att bandet är ett gäng väldigt ödmjuka grabbar - och när Thomas efter sista låtens slut kliver fram till killen bredvid mig, som kvällen till ära är iklädd en egen syslöjdstillverkad zorromask, och skänker honom sin egen, så ja, förutom att jag bubblar av avundsjuka så känns det verkligen... bra. Jag tror att de har förlorat den där ouppnåeliga gudomligheten från festivalsommarens avlägsna scener, de har helt enkelt blivit mänskliga för mig nu. Men.. Det är vackert, härligt, trevligt och verkligen skitkul. Verkligen!