Noah and the Whale släppte för några veckor sen uppföljaren till deras debut Peaceful, the World Lays Me Down. Jag fick tillfälle att lyssna på den först idag och det första som jag anmärker på är att det här inte alls låter som jag har väntat mig. Den glada indiefolkpoppen från debuten är här utbytt till en betydligt mer subtil men samtidigt på något vis mer storslagen ljudbild. Det har gått ett år sen debuten, och man skulle kunna se på det här som en slags tillbakablick mot den lyckliga tiden. Ukulelen har blivit utbytt med en stråkensemble, den sorgfria glädjen med längtansfullhet. Det betyder inte att det här albumet inte har mycket lycka i sig, nej, snarare motsatsen, det är bara en mer nyanserad, subtil lycka här. Den Salvador Dalí-inspirerade albumtiteln beskriver faktiskt väldigt bra stämningen, man kan tydligt känna vårkänslan i albumet, och det ger åtminstone mig personligen mycket lycka att mötas av ett sånt här album nu när kylan och mörkret sakta börjat sänka sig över oss.
Det är större på alla sett och vis. Förutom den tidigare nämnda stråkensensemblen så kan man även här finna en hel kör, och frågan är om inte det blir lite för mycket ibland, eller snarare så kan jag mycket väl tänka mig att andra skulle anse detta. Det gör dock inte jag, mitt intryck är från början till slut minst sagt positivt. Albumet öppnar starkt men avslutar dock mer tvivelaktigt - fast det rubbar aldrig helhetsintrycket, det här är välgjord musik på toppnivå. Jag ska till och med ta i så att jag redan nu i förhand utnämner The First Days of Spring till ett av årets starkaste album. Definitivt. Det är vackert, vackert och åter vackert.
Albumet finns självklart på Spotify.
singapore welcomes you to the blog!
SvaraRadera