bob hund >> Gamla Teatern, Östersund

Så ska jag se bob hund igen. Mitt kära underbara fantastiska bob hund - och det finns inte en enda gnutta sannolikhet att jag kommer vara objektiv här. Istället skulle jag snarare kunna recensera min egna insats under kvällen. Den var sådär. Lite lagomt pinsam alltså, fast det ska förträngas nu och jag ska istället skryta över att ha skakat hand med åtminstone två av mina hjältar, eller ja, i alla fall hjältar för den här kvällen.

För, det går inte att komma ifrån det. bob hund är makalösa, nu är ju jag bara en liten fjant och kan inte jämföra bandet idag med bandet förut. Men jag kan som sagt ändå dra den slutsatsen att det här bandet är makalöst, växer något extraordinärt på scenen, och bland de bästa - om inte den bästa liveakten som går att uppleva i dagens Sverige.

Jag blir även glad som upptäcker att spelningen faktiskt känns annorlunda och ny om man jämför med den ganska repetitiva repertoaren under sommarens turnérunda. Nej, faktiskt så är det många saker som känns annorlunda. Hela grejen att det inte är en festivalspelning gör självklart stämningen betydligt personligare, som Thomas Öberg också själv påpekar, det blir en allmänt mer intim relation mellan band och publik. Låtlistan är även den radikalt förändrad, det är här mer fokus på äldre material även om exempelvis Tinnitus i hjärtan och Blommor på brinnande fartyg även återfinns här. Konserten är också längre, och konstigt nog så känns det ändå som om bandet kliver av tidigt, även om de avslutar med en stark Jag rear ut min själ.

Osäker om febriga jag lyckats få fram något vettigt nu, men jag kan väl sammanfatta det så att mitt intryck var positivt. Minst sagt.

Även kommit till insikten att bandet är ett gäng väldigt ödmjuka grabbar - och när Thomas efter sista låtens slut kliver fram till killen bredvid mig, som kvällen till ära är iklädd en egen syslöjdstillverkad zorromask, och skänker honom sin egen, så ja, förutom att jag bubblar av avundsjuka så känns det verkligen... bra. Jag tror att de har förlorat den där ouppnåeliga gudomligheten från festivalsommarens avlägsna scener, de har helt enkelt blivit mänskliga för mig nu. Men.. Det är vackert, härligt, trevligt och verkligen skitkul. Verkligen!